Mäniskans längtan efter trygghet rimmar illa med rädslan för tristess.
Att ingenting någonsin är som der ser ut, verkar samtidigt ha något slags underhållningsvärde. Dataspel bygger på de. Och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris, så öppnas sig en avgrund.
Och vi betalar för att få uppleva det.
Men dataspel och filmer kan man ju stänga av. Det är väl det som är skillnaden.