Jag tänker väldigt ofta på att jag har Tjeckiskt blod i mig eller vad man ska säga. Men det är också så himla lätt att glömma och det har jag dåligt sammvet för att jag gör. Pappa pratade alltid tjeckiska med mig när jag var liten men jag vet inte varför han har slutat, det har bara blivt så.
Inte alla har den möjligheten som jag har, att ha en annledning till att resa bort två gånger om året för att hälsa på släkt och vänner i ett annat land. Och att ha ett helt gratis språk...som man inte ens kan!? Det är ju bara förjävligt! Man sumpar sin chans, ståppar in den längst ner i byrålådan liksom. Ibland måste jag till och med stanna upp och tänka efter, ''Vad gör jag i den här lilla byn ute på landet igentligen? Just det, jag är halv tjeck, det här är en del va mig och mitt liv!''
Jag vill inte lägga all skuld på pappa men om jag hde kunnat spola tillbaka tiden hade jag tvingat honom att prata med oss på tjeckiska! Det måste liksom komma in i vardagsspråket och naturligt. Som att säga alla dem där små sakerna ''Ellen, glöm inte att borsta tänderna!'' förstår ni? Om det är någonting som jag verkligen skulle vela lära mig så är det att kunna prata flytande tjeckiska! Det hade varit så himla roligt att en dag ringa till pappa och berätta att man gått en språkkurs i smyg och framför allt kunna säga det på tjeckiska! Hade så gärna velat se den minen! 

Ja, det här blev en lång trext, kände att jag behövde skriva av mig lite! Och har ni kommit hit så vil jag bara säga att jag aldrig kommer ge upp!